Ja vem är jag som börjat skriva här. Det kan man undra. Jag borde börja meningen med att jag är en normal kvinna på 31 år med familj och barn som lever ett normalt svensson liv. Men det är jag inte. Jag är en kvinna med störningar i mitt liv, med otur och en förmåga att dra till mig problem. Jag har fått kämpa en hel del i mitt liv för att bli trodd och för mitt liv att få leva normalt.

Jag har precis varit hos en psykolog, ja jag tror han var det, på lasarettet. Han satte diagnos bipolär, missbrukare av känslor/sex, social fobi och dåligt självförtroende som resulterar i attjag har ingen känsla för vad kärlek egentligen är, analysera allt och övereagerar på små saker.

Utöver detta kan jag inte få barn pga pco-s och sen har jag även en underfunktion av sköldkörteln.  Jag är sockerberonde och kämpa mot att inte äta fel mat vilket jag oftast gör. Vikten blir då självklart för hög och jag har äntligen lyckats gå ner till mina kg jag ska väga.

Jag tänkte börja bara så här, mitt i mitt liv, berätta löpande hur jag får vardagen att gå ihop och hur det är att leva så här. 

Nu har det gått så långt att jag fick söka hjälp igen sen sen  jag va hos min förra psykolog. Det är egentligen genom min dr E som varit så bra som jag fick hjälp. Efter alla tecken på stress och bieffekterna som uppkom av det, skakningar med kryp i benen mm, så förstod min dr att det var nog stress egentligen. Men jag fick ringa igen och berätta jag var så arg hemma. Min dotter sa något som fick mig ledsen. jag var alltid arg. Det vill jag inte höra från henne att mamma alltid är arg. Jag berättade för dr E att jag orkar inte längre. Varpå jag fick en remiss till samtalsgruppen på lasarettet. Och vilken bra psykolog jag fick. När jag berättade allt för psyokologen J så skakde bara J på huvudet. J förstod allt. Ingen skuled skulle jag känna enligt J. Men medicin ville J ge. Har varit motståndare för sådan medicin sen så långt jag kan minnas men jag gav med mig denna gången. För jag orkar inte. Skulden som gnager. Besattheten av känslor från andra, uppmärksamhet. Det är för mycket.

Tog den första tabletten idag. Är yr och känner mig hög. Ska gå jobba men vet inte om jag orkar, klarar av det. Biter ihop som vanligt och göt det bara. Jag har så hög arbetsmoral. Borde inte ha det för det jobb som underskatta en så men det är bara en sak som jag har.

Jag orkar inte skriva mer nu för ska jobba och min man dök upp. Han vet inget hälften av vad som hänt i mitt liv... Jag kan inte berätta heller...